Så viktigt det blir med ritualer och att samlas när vi är i sorg. Att vara i restriktioner ger begränsningar och vi kan inte hålla våra ritualer som vi brukar. Då vill jag i alla fall behålla minnen, minnen i form av bilder.
…stillhet. Här vill jag sitta och se på när stråna sakta rör sig vinden, känna stillheten, lugnet och skönheten i naturen. Jag vill se solen igen, ljuset som ger livsglädje. Jag vill känna att vi är fria igen, fria från ett litet virus som skapar sådan oro och rädsla på så många sätt. Känslan av stillhet…
En stund på stranden en höstdag. Vädret friskt och klart, luften hög. Kylan biter i kinden när vi går längs stranden, min hund Aron och jag. Det är ensamt, inga andra människor syns till. Det är både sorgset och skönt. Precis som vattnet kan vara rogivande och återupprepande.
De små vågorna bryts när de kommer mot brynet och rinner tillbaka sakta, med olika formationer för varje gång.
