En stund på stranden en höstdag. Vädret friskt och klart, luften hög. Kylan biter i kinden när vi går längs stranden, min hund Aron och jag. Det är ensamt, inga andra människor syns till. Det är både sorgset och skönt. Precis som vattnet kan vara rogivande och återupprepande.
De små vågorna bryts när de kommer mot brynet och rinner tillbaka sakta, med olika formationer för varje gång.
